Ja, vad är inre trygghet egentligen? Och hur uppnår man det?

Fick du höra hur du aldrig behövdes tas om hand för du “klarade dig alltid så bra själv”? Du var aldrig till besvär, aldrig låg till last och uppfostrades i just den andan.

Jag ska inte ljuga, vid några tillfällen sen jag gick i min relation, så har jag hamnat i känslan av att “helvete, nu blir jag övergiven, nu tar det slut” och jag har triggats igång ordentligt.

Det du upplevde i barndomen sätter standarden för hur du som vuxen hanterar saker, speciellt hur ditt nervsystem hanterar livet.

Länge länge har vi pratat om de olika anknytningar som fiender. Jag har själv varit i det facket, att jag tänkte att otryggt undvikande var min fiende som en forna otryggt ambivalent. Men den åsikten har jag mjuknat i. Ordentligt…

Ja, tänk om det vore så enkelt att bara säga vad man tänkte, kände och funderade på…

En relation med en otryggt undvikande person som absolut inte är medveten om sin anknytning kan vara beroendeframkallande…låt mig förklara =)

Rädslan för att bli avvisad. Rädslan för att bli övergiven. Ouf, den kan vara så äkta, så verklig, så otroligt jobbig. Som vuxen, i kontakt med sitt inre barn, förstår man att det inte är den vuxna versionen av oss som känner sig rädd. Utan just, det inre barnet.

Vår anknytning påverkar allt vi gör i livet. Hur vi beter oss på en arbetsplats, hur vi beter oss i en relation och hur vi hanterar till exempel vår ekonomi.

En vecka fylld av ångest eller ska vi göra den till en kärleksfyull vecka för oss själva? Den viktigaste relationen vi har i livet är den med oss själva och oftast är det den relationen vi tar sämst hand om. Oftast när man ber folk lista de tre viktigaste personerna i en persons liv så glömmer människor sätta sig själv bland de tre första.

Lite över en månad sen vi gick över till 2025. Året är 5 veckor gammalt och flera av våra nyårslöften börjar långsamt bli minnen blott.

Hur många gånger hör vi inte människor som gått igenom tuffa relationer med fel personer säga “jag kände redan från början att något kändes fel”

Känslan av att vara den person du alltid väljer. Dvs dig själv. I alla lägen. Även om det känns jobbigt för du gör andra besvikna så väljer du dig själv.

Hur känner du för att säga nej? Svårt? När du börjar prata med någon på dejtingapparna och de börjar visa intresse börjar du checka ut för du är rädd för att göra dom besvikna, rädd för att behöva säga nej till dom?

Då har du bara slösat bort tid på att vara glad..och är det egentligen slöseri med tid?

Varenda en av oss människor är unika. Vi föds, skapas men får också med oss strategier som gör att vi ibland döljer delar av oss….

Ska man alltid bekräfta sina känslor? Ja, känslor är VIKTIGA att känna. Att bekräfta att de är där. Men hur man hanterar dom?