avvisa när du blir avvisad…

Rädslan för att bli avvisad. Rädslan för att bli övergiven. Ouf, den kan vara så äkta, så verklig, så otroligt jobbig. Som vuxen, i kontakt med sitt inre barn, förstår man att det inte är den vuxna versionen av oss som känner sig rädd. Utan just, det inre barnet. Och då blir känslan på liv och död. Jag kommer bli övergiven nu. Jag kommer dö. Så att förneka det man känner går inte. Men vi behöver lära oss att reglera känslan och hjälpa oss lugna oss själva. Alternativt reglera med en partner om det finns en. En sak jag lärt mig om mig själv är att jag avvisar när jag blir avvisad. Om min partner och jag blir osams och han blir arg på mig så känner jag mig avvisad. Och när jag känner mig avvisad blir min initiala reaktion att avvisa tillbaka. Antingen fightas eller lämna. Och det jag behöver göra för att bryta mitt mönster är att göra tvärtom. Visa min partner att jag vill lösa konflikten, och alltså söka upp honom och prata ut om det. För han har inte avvisat mig. Vi har skapat en disconnet i vår connection, ja, men han har inte avvisat mig…men mitt lilla barn ser inte det så och det är henne mitt vuxna jag behöver ta hand om och göra tvärtom. Hjälpa henne skapa en connection igen så att vi inte känner oss övergivna, avvisade utan kan landa in med vår partner och läka den delen av oss.